Veta målet, men inte vägen dit

Skriver just nu på en väldigt drömsk skogsscen, utan att veta riktigt vart jag ska. Jag vet hur det ska sluta, men inte fullt hur jag ska ta mig dit. Intressant och spännande. Men när väl fingertopparna rör vid tangentbordet flödar fantasin vilt och det är nästan som att se en film för sitt inre, en film som tar mig dit jag vill utan att behöva hjälpa till särskilt mycket. Eld finns även med i bilden förresten, mycket eld. Utan eld skulle inte min roman vara mycket alls.